Ja nu är man hemma sen ett par dagar, lite snopet. Men man
är ju bara en liten del i en stor paus av hela samhället.
Jag funderade lite innan jag åkte, men jag tänkte att jag ska ju bara till
norra Tyskland och Danmark, där är läget inte annorlunda än här och här är det
ju helt normalt.
Jag åkte på kvällen söndagen den 8 mars. Konduktören var lite förvånad över att jag hade en egen kupé, fast jag bara bokat plats i liggvagn. Själv tyckte jag det var skönt, men jag hade inga tankar om att det hade varit dumt att dela sovkupé med främlingar…
Jag höll mig kontinuerligt informerad, noga.
Mitt första resmål, Århus, måndag-tisdag, där var allt som vanligt. Man skakade hand, pratade, stod vanligt nära. Det var fullt med folk. Skolklasser satt tätt i klungor under konstverk på konstmuseet, det är stängt nu.
På tisdagen, 19:onde mars, nådde jag Fanö. Då hade vi klivit ett steg tillbaka. vinkade lite generat till varandra istället för att skaka hand. Jag kände mig nöjd med att min aktivitet var sälsafari utomhus.
Sen på onsdagen, på eftermiddagen, satte jag mig på tåget söderut. Det var fullt med folk. Ett lokaltåg som stannade vid varje liten by, med bara skog utanför, i 2,5 timmar. Massor med folk klev av och på. Skolelever, cyklister med cyklar, jobbpendlare, pensionärer.
Men det började kännas som att jag åkte åt fel håll. Jag kollade upp min hotellbokning på Sylt, den gick inte att boka av med så kort varsel. Och det skulle till att blåsa storm på torsdagen. SJ skulle ställa in tågen i Skåne, jag skulle inte hinna förbi i tid.
Jag tog beslutet att åka ut till Sylt, där jag hade boende 2 nätter. Då skulle stormen ha bedarrat och mer info runt Corona skulle ha kommit ut. Jag ställde in mina planer på Sylt. Tog bara en promenad längs stranden i orkanbyar. Det var riktigt häftigt. En sjujäkla storm.
Om det är någon som kan sin Sagan om ringen, fick stormen mig att tänka på när bergen ställer till med en sådan storm att Frodo och ringens sällskap får vända om. Det kändes lite som det här med.
Jag läste på. Insåg att Danmark infört platsbiljetter. Österrike stängde gränser. Nästa mål var moster 70+, läste om hur äldre borde skyddas. Tänkte på hur jag träffat massor med människor de senaste dagarna. Tänkte på att då borde jag inte bara åka till en äldre person hur som helst. Tänkte på att det kanske inte var ett vettigt beteende överhuvudtaget, att flytta på sig.
Pratade med min praktikhandledare. Pratade med min moster. Pratade med min man.
Funderade på om jag skulle strunta i moster men ta något resmål till. Kolla in Bremen tex. Eller bara ta det lite lugnt på hemvägen. Stanna i Köpenhamn. Eller ta nattåg, men nu kändes det inte ok att dela kupé…
Tog beslut jag reser hem på en dag, fredagen 13de mars. Kändes skönt.
1 Jag ville inte åka till moster o utsätta henne för ev smitta.
2 Jag ville inte bli fast i Tyskland om gränserna stängdes. Man vill vara nära sin familj i tider av oro.
3 Jag ville bidra, inte stjälpa smittskyddet. Ville vara en del i att plana ut kurvan.
Jag gav mig iväg, samma väg jag åkte ner, ungefär. Fast då med flera stopp. Det var helt surrealistiskt. 36 timmar var jag på Sylt. Världen hade förändrats. 2,5timmarslokaltåget jag åkte ner. Var nu större delen av resan nästan tomt. En timma var jag helt själv i min vagn.
På intercitytåget mot Köpenhamn var det mer folk, min obligatoriska platsbiljett var bredvid en annan person. Jag satte mig istället på en av alla tomma platser som fanns, sen blev det något paj på vagnen jag satt i, så vi fick flytta fram, det var mycket tomma platser, men bara bredvid andra, då satte jag mig i cykelytan, ungefär som där det är plats för barnvagnar på bussar här, större, med nedfällbara enklare sitsar. Närhet till främlingar var inte längre OK. Jag hostade lite efter att en man med mycket parfym passerat, jag blev utglodd.
Runt Köpenhamn och Malmö, där jag rörde mig i jobbpendlartider. Där var det mycket folk, men man hörde coronasamtal överallt.
I Lund kliver jag på x2000 som ska ta mig till Stockholm, en fredagskväll. Vi var max 5 personer i min vagn. Där nås jag av informationen att Danmark stänger gränserna. Kändes väldigt konstigt. Dels det faktum att det inte är något som smittskyddsläkare förespråkar. Utan något som protektionistiska politiker gärna visar handlingskraft med att genomföra. Men också det att min magkänsla var rätt, gränser inom Norden kunde stängas.
Också en knepig känsla av att ha klarat mig. Det var ju inte så farligt. Jag hade kunnat klara mig i Tyskland, men fortfarande går färjorna mellan Tyskland o Sverige. Jag kan och är påläst, det hade funkat utmärkt att ta sig hem den vägen. Men känslan var annorlunda. Kanske en lite antydan av hur det känns när man klarar sig förbi en fara när man är på flykt.
Vid 22-tiden var jag hemma. Kändes väldigt skönt att pussa
på mannen. Och träffa, de vuxna, barnen dagen efter.
Jag var borta i 5 dygn och världen var olik.
Nu läser man att det här kan ta tid, i bästa fall tar det tid. Vi ska plana ut kurvan. Till sommaren kan det lugna ner sig. Men har vi inte nått gruppimmunitet då tar det fart i höst igen…
Liksom vi fortfarande lär oss om digerdöden kommer nog det stå i skolböckerna om Covid-19 i framtiden. Jag undrar bara vad det står? Om vi lär oss bra saker och blir lite omtänksammare eller om protektionismen och egoismen tar fart? Vad tror du?
